För två år sen när jag, Amanda och Elin skulle gå på ridläger tillsamans blev det inte riktigt som man tänkt sig.
Det var mitt o Elins andra år och Amandas första och vi hade bokat in oss på 6-dagars lägret innan midsommar.
Men veckan innan ramlade jag av och bröt armen, vilket betydde att jag kunde glömma gå på sjöis, som ridlägret kallades...
Gråta var det ända jag kunde göra då, allt mitt hopp var ute.
Pappa pratade med Henning och fixade satt jag stog som första reserv på alla läger.
Det var ju bra iallafall, tänkte jag.
Sen en dag när jag var på mammas jobb och slöade gick jag in på hemsidan, www.sjois.se .
Där på v. 30, var det helt plötsligt två lediga platse!
Wihoo, tänkte jag en kort stund men en del av min glädje försvan efter en stund när jag insåg att det var ett åtta dagars läger.
Inte för att det var något fel med det men det var lixom mit andra läger och jag var bara 10 år.
Jag beslutade mig senare på dagen att ändå ta platsen och hoppas på det bästa.
Alla har ju samma intresse, peppade min mamma mig som tur va, annars hade jag nog inte åkt...
Det var mitt o Elins andra år och Amandas första och vi hade bokat in oss på 6-dagars lägret innan midsommar.
Men veckan innan ramlade jag av och bröt armen, vilket betydde att jag kunde glömma gå på sjöis, som ridlägret kallades...
Gråta var det ända jag kunde göra då, allt mitt hopp var ute.
Pappa pratade med Henning och fixade satt jag stog som första reserv på alla läger.
Det var ju bra iallafall, tänkte jag.
Sen en dag när jag var på mammas jobb och slöade gick jag in på hemsidan, www.sjois.se .
Där på v. 30, var det helt plötsligt två lediga platse!
Wihoo, tänkte jag en kort stund men en del av min glädje försvan efter en stund när jag insåg att det var ett åtta dagars läger.
Inte för att det var något fel med det men det var lixom mit andra läger och jag var bara 10 år.
Jag beslutade mig senare på dagen att ändå ta platsen och hoppas på det bästa.
Alla har ju samma intresse, peppade min mamma mig som tur va, annars hade jag nog inte åkt...
När det entligen var dags för lägret var jag spänd som jag vet inte vad.
Jag började få ångest och började bli orlig om jag verkligen skulle åka, men det var ärdå försent att säga nej så vad kunde jag göra.
Vi gled in på parkeringen och började lasta ur mina väskor och sen gå mot inskrivningen.
Efter en stund var vi entligen klara med det och jag hade fått min stuga Hästhoven som jag skulle dela med 11 andra helt nya tjejer i åtta långa dagar, suck, negativt eller posetivt? Det visste jag nog inte själv...
Jag och mamma hade presic beddat klart och skulle precis gå ut när jag ser en tjej som är precis som jag,
ensam med sin mamma klädd i ridkläder och nervig som en kycklig.
Vår blickar möts och efter 10 sekunder står vi och pratar.
Hon åker oxå själv, vi båda blir veldigt bar vänner och de åtta långa dagarna jag hade trott att det skulle bli blåser förbi.
Efter en stund var vi entligen klara med det och jag hade fått min stuga Hästhoven som jag skulle dela med 11 andra helt nya tjejer i åtta långa dagar, suck, negativt eller posetivt? Det visste jag nog inte själv...
Jag och mamma hade presic beddat klart och skulle precis gå ut när jag ser en tjej som är precis som jag,
ensam med sin mamma klädd i ridkläder och nervig som en kycklig.
Vår blickar möts och efter 10 sekunder står vi och pratar.
Hon åker oxå själv, vi båda blir veldigt bar vänner och de åtta långa dagarna jag hade trott att det skulle bli blåser förbi.
Åtta dagar senar är det uppvisning och alla rider runt i ett led, jag på Free och hon på Tingeling.
Vi ser våra föreldrar stå och vinka och vi vinkar tillbaks.
Det är inte förnslåten Adios amigos börjar spela som jag fattar att lägret redan är slut...
När vi har suttit av hästarna och sagt adjö till gruppen med tårar i ögonen ser vi båda på varandra.
Båda förstår...
Vi går mot varandra och gråter bara mer och mer.
Tilsut kramas vi så hårt och så länge satt mina tårar nästan är slut.
Sen säger vi det vi alltid säger:
S: Ett år tills nästa gång...
L: Ett år det går snabbt...
Det är hemskaste är nog att vi båda fösrstår att det inte går så snabbt som man hoppats.
Det känns som åratal eftersom vi bor så långt bort, jag i stockholm och hon i Göteborg.
Det är inte förnslåten Adios amigos börjar spela som jag fattar att lägret redan är slut...
När vi har suttit av hästarna och sagt adjö till gruppen med tårar i ögonen ser vi båda på varandra.
Båda förstår...
Vi går mot varandra och gråter bara mer och mer.
Tilsut kramas vi så hårt och så länge satt mina tårar nästan är slut.
Sen säger vi det vi alltid säger:
S: Ett år tills nästa gång...
L: Ett år det går snabbt...
Det är hemskaste är nog att vi båda fösrstår att det inte går så snabbt som man hoppats.
Det känns som åratal eftersom vi bor så långt bort, jag i stockholm och hon i Göteborg.
Det här året var vårt tredje år tillsammans och nu känner Elin, Amanda, Linda och Becka Sandra oxå!
Jag saknar dig Sandra, vi ses om ett år!
Kommentera